Tuesday 21 June 2016
Om Harley
Harley, Don’s Tufted Duck, köpte vi för två veckor sen av ett trevligt par i Högsjö. Paret ansåg att Harley inte kunde få det bästa livet hos dem. Harley lekte för vilt med de små cockrarna i familjen och fick därför begränsas mot dessa. Han kunde leka och få utlopp för sin energi med familjens vita herdehund, som sedan gick bort och Harley förlorade då sin älskade lekkamrat. Harley gick även på egna upptåg ibland när han såg en fågel. Eftersom den stora tomten inte var helt inhägnad tog sig Harley lätt över stenmuren och ut i skogen. Han kom alltid tillbaka, men eftersom det går en väg utanför tomten blev det varje gång ett stort orosmoment och Harleys fria tid på tomten fick även den begränsas. Via en gemensam bekant kom vi i kontakt och då vi gillade både stamtavlan och hunden bestämde vi oss för att köpa Harley.
En valpintressent mailade i samma veva som diskussionerna om Harley startade i vår familj. Av beskrivningen tänkte vi att det vore en toppen familj åt Harley - joggingturer i skogen varje dag, följa med på orienteringar, en trevlig och kärleksfull barnfamilj med stort hundkontaktnät. Vi träffades och allt kändes toppen från båda sidor och vi bestämde oss för att testa om inte familjen skulle vara fodervärdar åt Harley.
Harley bodde hos oss i två dagar innan familjen kom och hämta honom. Kort efter att de hade kommit hem till huset i Lönsboda blev Harley skrämd då den lilla sonen kom springandes för att hålla i kopplet. Harley slet sig med koppel och halsband och sprang iväg. Försök att fånga honom gjorde honom mer skrämd med känslan av att vara jagad. Vi var själva på väg mot en efterlängtad utsåld konsert i Köpenhamn och fick snällt vända och köra till Lönsboda för att hitta rätt på Harley som då var rädd och puts väck på okänd mark. Med koppel och halsband på sig hade han lätt kunnat fastna eller bli påkörd av den tunga trafiken som gick på den väg han ofta kom att korsa. Vi var så tacksamma varje gång någon sett honom, så vi fick ett livstecken och även visste att han befann sig kvar i området. Han beskrevs oftast som pigg och jäkligt snabb. Efter ett stort sökande efter hunden, många försök att jaga ikapp honom, flera fällor utplacerade, dentastix, köttbullar, fiskbullar, löptikar, ett antal ID-hundar, en hel by med engagerade människor samt vänner, valpköpare, övriga fantastiska människor, flertalet desperata och galna idéer, övernattningar i bilen i skogen och ett antal dagar senare, hade vi lärt oss att det bästa sättet att få tag i honom var om han i ett lugnt tillstånd, utan att känna sig jagad, fick syn på gamla husse och matte. Istället för att jaga hunden bad vi folk att bara observera för att inte driva honom längre från byn och för att lokalisera var han rörde sig. Vi märkte då ett rörelsemönster mellan vilka områden han vistades. De tidigare ägarna kom ner på tisdagen och sov över i skogen. De höll sig på ett område som han setts ofta och lade spår där med sina hundar. På tisdagen syntes han till vid ett par tillfällen och var nu inte längre lika pigg och dessutom väldigt mager. Han började söka kontakt med människor på tisdagen men varje gång någon kom honom nära var det något som skrämde honom, som en bil eller joggare. På onsdagen fick han äntligen syn och vittring på de tidigare ägarna och gick då glatt viftade mot dessa och de övriga hundarna. Vi tog honom direkt till veterinären där han fick dropp och en ordentlig genomgång. Han var förvånansvärt pigg men smutsig och fylld med fästningar, pinnar och tovor i hans annars så fina päls. En fruktansvärt jobbig, ångestfylld, sömlös och desperat tid om 8 dagar var äntligen över. Trötta, tacksamma och lättade åkte vi hem med Harley och en hel del skonkost som han långsamt skulle få. Han hoppade själv in i bakluckan till vår bil och viftade glatt på svansen när han återförenades med våra tikar på vår tomt.
De tilltänkta fodervärdarna gjorde allt och lite till under denna fruktansvärda tid. Det som hände var en olyckshändelse och vi klandrar verkligen inte familjen för detta, men sett till hundens bästa kom vi fram till att Harley inte skulle tillbaka dit. En hund som blivit utsatt för så mycket stress i detta område skulle inte behöva komma tillbaka till samma ställe igen. Även familjen som fått en så dålig start med en vuxen hund skulle behöva börja om på ny kula. De har nu kontakt med en golden retriever uppfödare med leveransklara valpar om två veckor och vi önskar dem stort lycka till och även en hel del bilder och kanske lite valpgos om de har vägarna förbi =)
Harley har nu hämtat sig ordentligt, han äter med god aptit och håller på att gå upp den vikten han tappade. Pälsen är lite tilltufsad efter mitt ingrepp med saxen för att få bort tovorna men det viktigaste är att han mår bra, är pigg och helt ärligt skitglad över att få springa omkring här med våra fyra gosiga tikar. Harley är så söt och snäll, gör glädjesnurror på morgonen och kramas långt och länge med både oss och hundarna. Han får utlopp för sin energi genom att kunna leka ohämmat med våra hundar och när han tagit sig lite mer kommer vi ta ut honom på både den ena och andra aktiviteten. Vår förhoppning är att han kommer stå till tjänst för sund och rastypisk avel.
Nu andas vi ut blickar framåt, lilla Sophie väntar valpar vilken dag som och vi kan äntligen helhjärtat glädjas åt detta.
